Från en mans värld ... till ett familjeföretag!

Inte alla företagsägare drömmer om att lämna över sitt företag till sina barn eller till högstbjudande. Ibland korsas en entreprenörs väg av en duktig, hårt arbetande anställd som blir en "naturlig" efterträdare.

Vi tar oss till Martigues i södra Frankrike, 40 km väster om Marseille, för att träffa Gérard Loubet (tidigare chef för Transbennes), Freddy och Rosy (nuvarande chefer) och Rémy Vandenbussche (deras son som är förare hos Transbennes). En livlig diskussion i skuggan av palmerna, en fin sommarmorgon.

Från vänster till höger: Juan RODRIGUEZ, Françoise DOBIGIES, Kevin RODRIGUEZ, Roberto TRECASSE, Alain PEREZ, Pascal COLOMBANI, Rosy VANDENBUSSCHE, Freddy VANDENBUSSCHE och Rémy VANDENBUSSCHE.

Kan ni presentera er själva, i tur och ordning?

Gérald: Mitt namn är Gérard Loubet. Jag är 72 och ett halvt år gammal och lycklig pensionär. Jag började min karriär inom transporter vid 18 års ålder utan ett öre på fickan. Jag visste vad jag ville ha, en ny Scania och jag leasade den. På den tiden kunde man starta med ingenting, det skulle inte vara möjligt idag.

1986 startade jag transportföretaget Transbennes .
 

Freddy​​​​​​: Jag heter Freddy Vandenbussche. Jag är exakt tio år yngre än Gérard, det vill säga 62 och ett halvt (han skrattar). Jag arbetade för den belgiska armén i sex år innan jag blev lastbilsförare.

Jag började hos Transbennes 1996 som förare.

Rosy:Jag döptes till Carmen, men alla känner mig som Rosy och det kallas jag för. Jag är Freddys fru och delägare av Transbennes-företaget sedan 2013.

Rémy:  Jag heter Freddy och är son till Carmen. Jag blev 30 i år. Jag fick mitt lastbilskörkort 2013 och började direkt att arbeta för Transbennes som förare. Man kan knappt tro det, eller hur, från en som blir åksjuk i en lastbil ... Förutom när jag kör, förstås!

Gérard, kan du ge oss en kort sammanfattning av Transbennes historia fram till att du avgick 2013?

Gérald: Jag startade Transbennes 1986 i Martigues. Jag arbetade tillsammans med mina två bröder, Jaques och Alain, som var aktieägare och chaufförer i företaget. Tio år senare köpte jag upp Transki, ett litet företag med tre lastbilar vars specialitet var kortdistanstransporter av gods. Jag slog ihop de två företagen för att bilda en flotta med sju lastbilar.

Samma år, 1996, anställde jag Freddy som förare.

Jag upptäckte snabbt att han var hårt arbetande och duktig. Tiden kom då jag befordrade honom och började delegera en del ansvar till honom. Jag visste att jag förr eller senare skulle sluta arbeta och jag hade bara en dotter, som inte var intresserad av att ta över företaget.

Jag hade erbjudanden från kunder som ville köpa upp Transbennes. När du har startat ett företag från ingenting, handlar överlåtandet inte bara om pengar. Det finns även känslor inblandade ... och jag är känslosam när det gäller sådant!

Förarna visste alla att Freddy skulle ta över efter mig. Så det var naturligt att lämna över Transbennes till Freddy och Rosy 2013.

Freddy och Rosy, hur gick överlåtandet till?

Freddy: Jag kan inte påstå annat: det var inte helt enkelt när jag officiellt tog över från Gérard.  De andra förarna var avundsjuka, även om de i flera år visste att jag skulle ta över företaget.

Rosy:  De trodde att Gérard bara hade gett oss företaget ...

Freddy:  Rosy kunde vakna mitt i natten. Killarna gjorde våra liv till ett elände. Den ena efter den andra slutade i företaget. Sedan kom Rémy. Och successivt återuppbyggde vi ett bra team med utmärkta förare.

Hur fördelar ni jobbet idag?

Freddy:Det är viktigt att påpeka att det var Rosy som skaffade sig yrkeskompetensintyg. För oss var övertagandet en familjeangelägenhet.

Idag tar jag hand om utrustningen och männen. Den administrativa sidan – inklusive alla juridiska aspekter – det är helt Rosys område. I tre år har Rémy nu backat upp mig i hanteringen av förar- och kundrelationerna.

Man kan säga att vi är ett trehövdat chefsteam.

Rémy, är det ett självklart steg för dig att ta över företaget?

Rémy: Jag gillar det jag gör. Jag begär mer av mig själv än av de andra förarna. Jag vill inte att folk ska se mig som chefens son som tror han kan komma undan med vad som helst. Jag klättrar sakta uppför stegen. Nu är jag föraren med mest erfarenhet i företaget. Men jag lägger ingen press på mig själv. Vi får se vad som händer ...

Freddy, är det viktigt för dig att företaget stannar i familjen?

Freddy:Om det blir på det sättet, så mycket desto bättre. Men om inte, så spelar det ingen roll. Hos Transbennes finns det ingen chef. Varken man eller kvinna och inte heller en chefs son. Det finns bara ett team bestående av män och kvinnor (Rosy och en kvinnlig förare) som samarbetar i god anda. Vårt motto är "Hjälper du mig, så hjälper jag dig", på alla nivåer.